kobben bloggen

T ringde igår kväll och vi pratade om vår framtid. Hon ville vara säker på att jag inte tror att det ska bli vi igen nu när vi börjar umgås igen. Hon vill kunna skicka SMS och ringa utan att jag ska hoppas. Träffas utan att jag ska tro och hoppas.

Vill ha en riktig vän som finns nära mig som jag kan prata med, umgås med tillsammans med våra barn, som kan hjälpa mig med barnen, hämta på skola och dagis om det blir kris, som barnen också litar på. Någon som förstår på riktigt varför jag gråter när jag pratar om mina barn, både jobbiga saker när jag håller på att spricka av ilska eller när jag är så stolt att det bara bubblar i öronen och magen. Som när jag ser på nån av dem och de frågar varför är du så ledsen och jag får föklara att jag är så stolt över dig för att du är så duktig och hon/han är min bästa tjej/kille. När den där oroliga och frågande blicken fylls av glädje och stolthet. Det lilla leendet smyger fram på läpparna.

Den vännen föklarade jag att hon är för mig och att jag behöver den vännen mer än någonsin just nu.