kobben bloggen

Det verkar som om vi kan vara de vänner som jag behöver nu. Hon kommer att hjälpa mig att få ordning på det jag vill ha hjälp med. Min huvudvärk försvann under lunchen. Känner mig gladare i magen. Hoppas att det håller i sig ett tag nu.

Under ett par dagar har det varit som om det har vänt mot bättre tider. Ikväll upptäckte jag att det inte var så. Har känt mig  (känner) otroligt ledsen och nestämd. Vet inte varför, men saknar alla mina vänner inkl T. Jag vill bara ringa runt och prata med alla. Men det är bara för att lura mig själv att få tiden att gå och inte låta frustration och sorgen få blåsa över. Vill fortfarande få gråta, hur svårt kan det att få utrymme och tid till det. Känns väldigt ensamt just nu. Vet inte heller om det är T eller det att jag har hela ansvaret för barnen som orsaken till att det känns så här eller både och, jag vet inte.

Dessutom blir jag avundsjuk på andra som kommit vidare från olika saker och är glada igen. All lycka åt dem, men jag vill också vara en av dem.

Samtidigt är jag otroligt tacksam för de tillrop som kommer. Vissa dagar behövs de nog mer än andra. Att det skulle påverka mig att någon annan läser vad jag skriver trodde jag inte. Men det gör det. Dock kan jag inte förstå hur det kan beröra som en person uttryckte det. Men bästa med det är nog att det finns några som bryr sig trots att de inte känner mig eller ver vem jag är. Med det vill jag ha sagt att de är fina och empatiska människor som gör det möjligt att tro människans godhet. De personerna borde uppmärksammas för de gör skillnad. Så där ja, nu har jag försökt säga TACK helt enkelt.

Pratade med P i Åre och det har snöat. Äntligen börjar det likna nåt. Nu hoppas jag att vintern kan bli så bra som jag hoppas. Eventuellt finns det ett hus till mig där uppe som jag ska kunna låna över helger. Vore så roligt att få ha riktig vinter med snögubbar, pulka, skoter och skidor. En smaskig latte eller en underbar gulash.

Söker fortfarande efter snökompis.

Inom ett par minuter kommer jag att ge mig ut och handla det som behövs inför helgen. Kl 08.00 kommer arbetslaget och ska sätta igång. Ska bli både roligt och skönt. Hoppas att barnen ska bli nöjda med det nya hos sig. Jag har redan bestämt mig för att vara nöjd med hallen och vardagsrum.

Har barn alltid rätt till sin mamma? Eller har de rätt till en bra kvinnlig förebild?

Är det svårare för en pappa än en mamma att säga att nu får det vara nog. Ser samhället olika på vem det är som strider för att barnen ska må bra?

Hur vet jag att jag gör rätt för barnen, går och tänker på det hela tiden. Vad ska jag göra, ska jag göra något? Om jag gör något hur förklarar jag det för barnen?

Vore livet roligare om det var enkelt?

Idag har det varit en vanlig dag . Vi kom lite sent till dagis, skolan och jobbet. Men väl på plats på jobbet är det snabbt inhämtat. Var själv idag fram till ett lunchmöte i Kaknästornet, det är faktiskt en fantastisk utsikt där uppe och hyfsad mat. Väl nere igen hade jag 40 minuter över vilket gav en möjlighet att smita ner i Frihamnen och hälsade på R och kollade in lite vad som händer. Han har fått upp sin båt och höll på med en ny stereo, skulle jag också kanske fixa till våren.

Därefter ringer VD som är klar med sitt möte och vi sammanstrålar på stan och tar en kaffe. Lite avrapporteringer och snabb planering sen åker jag tillbaka till kontoret för att skicka en offert.

Därefter är det dagis, skola och hem. Vi äter middag, alltid lika skönt när det finns kvar mat från helgen. En kompis kommer förbi och barnen leker. Sen är det lagledningsmöte på fotbollsklubben. E och L sitter med leksakskatalogen som kom idag och tittar. Det går så bra tills tröttheten kommer smygandes och det blir lite syskonkärlek. Det slutar med att L somnar i min famn och E ligger med huvudet på bordet brevid väntar på att vi ska bli klara. Är väldigt glad att de ändå är så duktiga och tålmodiga, det kan man inte tro alla dagar när man ser dom. Men så är det en vanlig dag.

Nu längtar jag efter vintern. Snö med allt det sköna det innebär. Hoppas det kan bli som jag tänkte med många långhelger på skidor och skoter. Nu har det blivit svårare men säkert lika roligt när jag har barnen heltid, men måste åka skidor annars går jag under. Vi får ta dessa timmar i bilen. Jag hoppas och tror att de ska tycka om det ändå.

I och med detta har jag också funderat på om det inte kunde vara bra om med lite hjälp. Kan vara svårt att ta hand om två små på skidor samtidigt. Med andra ord finns det någon som har erfarenhet av barn, skidåkning och med snövana, behöver inte tre att ta hand om ;-) som vill tillbringa några helger i vinterlandskap denna vinter? Transport från Sthlm och matlagning ordnas.

Vet inte om det här är rätt forum, borde kolla in grannar.se och se om det inte finns någon som redan finns på plats som kan hjälpa till. Nån dejting-site kanske funkar men är lite tveksam till att hitta en snökompis där, men vem vet.

T är fortfarande inte redo att umgås med mig. Hon tror fortfarande att vi blir ett par om vi umgås och att jag har starka känslor för henne. Just nu känns för min del att jag behöver henne som människa och vän, inte en partner. Tror faktiskt inte att jag själv är i form för ett förhållande just nu. Mest i form för medmänniskor och där står T högt upp på listan. Med den enkla anledningen att av min närmaste vänner är hon den enda med barn. Den som förstår och kommer med tips och dessutom säger vad jag för fel. Inte bara sitter och fegar som nästanvänner gör.

Sen ska jag vara helt ärlig och säga att GUD VAD JAG SAKNAR HENNE. Är ibland väldigt sorgsen när jag tänker på henne. Vet inte varför, om det är det att det inte är vi eller om det är hennes frånvaro som en riktig vän när jag behöver det som mest. Hon sagt att jag kan ringa när som helst, men jag vill inte störa henne när hon tycker det är jobbigt att umgås.

Vill just nu inget hellre än att få ligga med huvudet i hennes famn och gråta ut alla problemen kring barnen. Sen skulle jag behöva gråta någon annanstans för att T och jag inte är tillsammans.

Det skulle nog lätta lite på trycket som gnager inombords.

Måste få spy lite galla nu. Läste i någons blogg att "alla verkar har det så bra och mår så bra". Tror inte det.

Varför kan inte barnens mamma vara normal i skallen?
Varför ska jag drabbas av hennes mentalaohälsa?
Varför ska jag ta hand om barnen 100%?
Hur många gånger ska hon prova och misslyckas innan det får vara nog?
Ska barnen vara försökspersoner för att kolla av hennes psykiska status?
Hur länge har hon rätt att få hålla på?
När får det vara nog?
Hur längs ska jag stötta hennes relation till barnen?
Vad gör jag när det är nog?
Det finns indirektrökning, det är alla överens om. Men finns det indirekt mentalhärdsmälta?

Självklart vill jag ha mina barn men jag vill ha mig själv för mig själv också.

.

Idag började det med att barnens mamma ringde efter en mentalhärsdmälta (har hört att jag inte får säga psykbryt) på morgonen då L inte ville gå till dagis utan ville äta frukost hemma. Hon skriker och skriker i telefonen om en massa saker som mest handlar henne och hennes bästa. Det slutar med att jag säger åt henne fixa det och prova med att PRATA med honom om att det är bråttom till dagis och jobbet. Sen lägger jag telefonen på köksbänken och går till badrummet för att borsta mina tänder. Efter tag kommer E och säger att mamma har nog lagt på nu.

Har varken haft viljan, orken eller klättervilligheten idag.

.

Måndagar är innebandydag. Jag har min superschyssta systerdotter (I) som är barnvakt. Idag ilka så, dock bara för L idag för E ska prova att vara hos mamma ikväll. Jag packade väskan och åkte iväg, L och I skulle mysa i soffan och läsa bok. Vi körde på som vanligt och när vi spelat klart gick ut till omklädningsrummet där jag ser att min mobil ringer, det I:s pappa som säger att jag måste åka hem för I har skadat sig och kan inte röra sig.

Nu far det 100 saker genom huvudet. Kastar på mig jackan åker kör hem. Då ringer I och jag hör hur ont hon har plus att det självklart ska vara dålig täckning och det bryts. Skickar ett sms att jag är på väg och får ett OK tillbaka.

Hemma så möter jag I:s pappa som kommit dit. Inne så är det en skärrad L och en I som ligger i soffan. Efter 50 minuter kommer ambulansen och det visar sig att det är knäslålen som hoppat urled. L skulle bara krypa över hennes ben i soffan och hade råkat tryck knäskålen urled. Ibland är det så små saker som kan väldigt illa. Jag såg framför mig att hon halkat och slagit sig osv.

Krya på dig I, du hade sinnesnärvaro att lugna L och prata med honom fast han var rädd när du hade ont. Du är bäst.

.

Vilken kick-ass måndag det visar sig bli idag till slut. Vi har blivit intervjuade för en artikel i den största bransch-tidningen och bokat ett rikigt bra säljmöte, hoppas att det kan bli affär också. Fått beröm av en anställd för att jag är så bra. Haft ett lyckat kundmöte.

Nu mot dagis.

.

(Detta inlägg blev aldrig publicerat söndag den 12/10-08)

Idag har jag upptäckt en talang (eller vad vi nu ska benämna det med) hos min son. I ett svagt ögonblick igår utärdades det löften om besök på lekpalatset idag och det med bilar, mycket vikigt. Sagt och gjort efter lunchen åkte två förväntasfulla och en mindre upprymd person iväg mot det rätta lekpalatset. Gamla tråkreglerna om att leka först och kör bil sen gällde, men efter tio minuter av "vi springer runt och nuddar alla saker så kan vi köra bil sen"-lek var det då dags.

E och L fick varsin pollett och sprang iväg till bilarna. Efter 7-8 minuter kommer de tillbaka. Allt hade funkat bra, vilken duktig storasyster E är, tänker jag. Efter någon timme ger dem varsin pollett igen. Den här gång följer jag med och kollar hur det går. Och vad det går. L kör som om han om han inte gjort annat sina tre första år här på jorden. Han gasar, bromsar och svänger runt banan utan krocka eller råka ut för några andra missöden.

När har han lärt sig det där? Har dom bilskola på dagis nu för tiden?

.

Har försökt vila på köksbordet. Suttit på stolen och legat med huvudet på bordet. Idag är jag toktrött. Känns inte lägligt att lägga sig och sova med en som är 3 år respektive 6 år. Men med hjälpa av köksbordet får jag en känsla av att vila. Det funkade i 10 minuter. Sen började jag fundera över att det 14 veckor nu som jag haft barnen ensam. Blir arg över att det ska vara på det här sättet. Det drabbar mig men framför allt barnen - vilket inte bett om något sånt.

Har ringt och pratat med alla två gånger den här helgen och sms:at 8 gånger. Till alla utom T som är den ger mig energi och motiviation att köra på igen.

Nu skulle vi inte ses på två månader tyckte T. Det är nog bra att vi tar en tid ifrån varandra och så har vi inte gjort de andra gångerna vi inte varit tillsammans förklarade T. Hon kunde inte förstå varför hon är på det här viset. Tidigare har hon sagt att jag inte ska tro att vi ska bli tillsammans igen, sen blir vi det ändå. Hon var livrädd för att jag verkligen skulle dejta nån annan och ville verkligen inte det. Vid ett annat till när vi var "vänner" var T tillsammans med sin syster och väninna på bio frågade väninna: Hur går det med F (jag)? Då svarar T att hon inte skulle bli förvånad om det blir vi två i framtiden. Väninnan stannar upp och undrar om T hör själv vad hon säger.

T tycker att jag är den människan där hon verkligen kan och får vara sig själv. Inte bli nedvärderad eller respesktlöst behandlad för det hon säger eller gör. Hon kan gråta och skratta. Hon får integritet och sin egen tid. Desutom är jag go och underbar på att kyssas. Hon vet inte mer vad hon kan begära.

Två månader passerad nyligen och vi pratade med varandra. T känner sig inte redo för att vi ska umgås igen hon har fullt upp med sig själv just nu. Hon är rädd att vi ramlar tillbaka i gamla vanor och trampar på i ullstrumporna.



.

Idag fick jag mail ifrån T:s pappa. Han hade hört av T att det var lite struligt just nu och att jag hade barnen på heltid. Han undrade hur det gck på firman och om  vi kunde äta lunch tillsammans. Vad säger man????????????????


Jag ropade ut ett: Javisst ska vi äta lunch. Funkar det den här dagen? Frågar du hur jag mår utgår jag från att du verkligen vill veta och inte för att verka trevlig.

Han är så snäll och go för att hamna i mitten mellan mig och T,  vad ska jag göra......................????

.

Öroninflammation ännu en gång. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är nu. Men L har sovit och gnytt i min famn i natt. Jag har stått och sovit som vilken häst som helst, eller inte. Nu sover L skönt i sängen, vi ska till vårdcentralen om en timme. Funderar på själv på att sova en halvtimme men det vore väl bättre att passa på att ladda tvättmaskinen, diskmaskinen och damsuga, har hört att det finns dom som skulle utnyttja en halvtimme till det.

Sen är det 10 dagars pusslande med barnvakter, systerdöttrar  och faster för att få det att funka med jobbet under penicillinkuren. Men på funkar på något konstigt sätt. Men gud vad trist allt känns just nu.

.

Efter kallduschen på morgonen så pratar vi mycket med varandra och umgås ändå som vänner vilket vi kunde vara. T är den som jag känner att jag kan diskutera allt med, inget är fel eller pinsamt. Det går lite tid och vi har roligt tillsammans.

Sen händer det. T vill att vi blir tillsammans igen. Det blir vi och åter igen går det några månader. På väg hem en kväll ringer det på mobilen, det är T, hon säger att vi behöver prata om oss. Åker dit och hon berättar att hon inte bearbetat klart sin skilsmässa, det finns saker som hon själv måste reda ut med sig själv. Hon har beställt hem tre böcker om självkänsla var av en av Mia Törnblom.

Tiden går vi är fortfarande mycket goda vänner och gör saker tillsammans. Diskuterar barn, livspussel och mycket annat. Hjälper henne och renovera köket. Oavsett vad så känns det som vi är de bästa vänner vilket vi tycker båda två.

Mot gymmet, det har varit en seg höst med träningen. Men börjar det rulla på igen. Mitt gym är otroligt stilsamt och det går verkligen att ladda upp energi där. En oas att besöka mitt på dagen.

.

Den här morgonen hände det äntligen. Efter att det alltid varit stökigt och stressigt på morgonen var vi alla iväg kl 07.15 (vissa dagar har klockan varit närmare 08.30). Lämna på dagis och skolan i lugn å ro. Säga hej till fröknar, kompisar och småprata med andra föräldrar.

Hoppas att kunna hämta tidigt också och ha en skön stund hemma och göra något tillsammans, hoppas solen håller sig till eftermiddagen.

Det var ett tag sen jag kände mig glad på morgonen. Men idag gjorde jag det. Riktigt skönt.

.

är en god vän (S) på sitt jobb. Det har fått till följd att han har en förmåga att ringa redan kl 07.30 och fråga om det händer nått speciellt idag för min del. Efter att ha lämnat på dagis och är på väg till jobbet brukar "vi tar lunch tillsammans" samtalet komma. Han är helt enkelt urless på sitt jobb.

Det bästa var att i våras hade S och hans chef ett samtal där han förklarade situationen och hoppades på att bli uppsagd. Resultatet blev dock lite annorlunda, han fick en ordentlig löneökning. Så vad vad säger man???

.

Med tiden kände jag att även jag skulle bege mig ut i dejtingdjungeln. Efter ett par dejter som inte var helt rätt kom jag i kontakt med en tjej som jag hade msn-kontakt med ett tag, sedan var hon borta på resa en period. Vi fortsatte kontakten när hon kom tillbaka tills vi beslutade att vi skulle äta söndagmiddag tillsammans. Det blev första gången jag såg henne mao hade hon inte skickat en enda bild tidigare. Det var en otroligt skön känsla som infann sig under den kvällen. Visade sig att vi hade flera gemensamma beröringspunkter som vi inte upptäckt tidigare. Vi träffades fler gånger och känslor växte fram växelvis och det var en rak och ärlig dialog kring dem.

Jag var avvaktande och rädd för ett nytt förhållande, visste inte hur jag skulle hantera barnen. Hon (T) berättade att hon hade starka känslor och jag förklarade att helt klart var förälskad. Efter några månader behövs det ett nytt veckoschema för barnen. Jag sitter tillsammans med T och planerar det  för att det ska passa hennes schema, vilket gör att vi kan få så mycket tid tillsammans som möjligt. Vi bokar en weekend-resa tillsammans (där ska jag förklara att jag känner samma starka känslor). Två veckor före resan har jag bjudit med T på bröllop där en av mina vänner gifter sig. Några av mina andra kompisar tycker att det är ett stort steg att göra så, vilket jag inte reflekterat över, är det så? Morgonen efter bröllopet ska jag upp tidigt för att hämta barnen.

I sängen efter väckarklockans ringsignal gör hon slut för första gången.

.

Efter en skilsmässan som var tråkig historia för sig blev livet bättre efter en tid. Men det fanns hela tiden en oro för hur mamman skulle förhålla sig och bete sig mot barnen. Det visade sig att varje gång jag kände tillit att det skulle fungera mellan dem blev kaos och bråk. Varje gång jag slappnade av rasade världen hos mamman. Det har nyligen visat sig att hon har en psykisk störning som påverkar henne negativt i relationen till barnen.

Sedan 9 veckor har jag barnen på heltid. Det  är alldeles underbart och inte alltid lika trivsamt. Det finns krafiga ytterligheter med det. I början var det helt självklart  att ha barnen och nu är det väldigt tärande.

.