kobben bloggen

Under ett par dagar har det varit som om det har vänt mot bättre tider. Ikväll upptäckte jag att det inte var så. Har känt mig  (känner) otroligt ledsen och nestämd. Vet inte varför, men saknar alla mina vänner inkl T. Jag vill bara ringa runt och prata med alla. Men det är bara för att lura mig själv att få tiden att gå och inte låta frustration och sorgen få blåsa över. Vill fortfarande få gråta, hur svårt kan det att få utrymme och tid till det. Känns väldigt ensamt just nu. Vet inte heller om det är T eller det att jag har hela ansvaret för barnen som orsaken till att det känns så här eller både och, jag vet inte.

Dessutom blir jag avundsjuk på andra som kommit vidare från olika saker och är glada igen. All lycka åt dem, men jag vill också vara en av dem.

Samtidigt är jag otroligt tacksam för de tillrop som kommer. Vissa dagar behövs de nog mer än andra. Att det skulle påverka mig att någon annan läser vad jag skriver trodde jag inte. Men det gör det. Dock kan jag inte förstå hur det kan beröra som en person uttryckte det. Men bästa med det är nog att det finns några som bryr sig trots att de inte känner mig eller ver vem jag är. Med det vill jag ha sagt att de är fina och empatiska människor som gör det möjligt att tro människans godhet. De personerna borde uppmärksammas för de gör skillnad. Så där ja, nu har jag försökt säga TACK helt enkelt.