kobben bloggen

Har barn alltid rätt till sin mamma? Eller har de rätt till en bra kvinnlig förebild?

Är det svårare för en pappa än en mamma att säga att nu får det vara nog. Ser samhället olika på vem det är som strider för att barnen ska må bra?

Hur vet jag att jag gör rätt för barnen, går och tänker på det hela tiden. Vad ska jag göra, ska jag göra något? Om jag gör något hur förklarar jag det för barnen?

Vore livet roligare om det var enkelt?

Måste få spy lite galla nu. Läste i någons blogg att "alla verkar har det så bra och mår så bra". Tror inte det.

Varför kan inte barnens mamma vara normal i skallen?
Varför ska jag drabbas av hennes mentalaohälsa?
Varför ska jag ta hand om barnen 100%?
Hur många gånger ska hon prova och misslyckas innan det får vara nog?
Ska barnen vara försökspersoner för att kolla av hennes psykiska status?
Hur länge har hon rätt att få hålla på?
När får det vara nog?
Hur längs ska jag stötta hennes relation till barnen?
Vad gör jag när det är nog?
Det finns indirektrökning, det är alla överens om. Men finns det indirekt mentalhärdsmälta?

Självklart vill jag ha mina barn men jag vill ha mig själv för mig själv också.

.

(Detta inlägg blev aldrig publicerat söndag den 12/10-08)

Idag har jag upptäckt en talang (eller vad vi nu ska benämna det med) hos min son. I ett svagt ögonblick igår utärdades det löften om besök på lekpalatset idag och det med bilar, mycket vikigt. Sagt och gjort efter lunchen åkte två förväntasfulla och en mindre upprymd person iväg mot det rätta lekpalatset. Gamla tråkreglerna om att leka först och kör bil sen gällde, men efter tio minuter av "vi springer runt och nuddar alla saker så kan vi köra bil sen"-lek var det då dags.

E och L fick varsin pollett och sprang iväg till bilarna. Efter 7-8 minuter kommer de tillbaka. Allt hade funkat bra, vilken duktig storasyster E är, tänker jag. Efter någon timme ger dem varsin pollett igen. Den här gång följer jag med och kollar hur det går. Och vad det går. L kör som om han om han inte gjort annat sina tre första år här på jorden. Han gasar, bromsar och svänger runt banan utan krocka eller råka ut för några andra missöden.

När har han lärt sig det där? Har dom bilskola på dagis nu för tiden?

.

Har försökt vila på köksbordet. Suttit på stolen och legat med huvudet på bordet. Idag är jag toktrött. Känns inte lägligt att lägga sig och sova med en som är 3 år respektive 6 år. Men med hjälpa av köksbordet får jag en känsla av att vila. Det funkade i 10 minuter. Sen började jag fundera över att det 14 veckor nu som jag haft barnen ensam. Blir arg över att det ska vara på det här sättet. Det drabbar mig men framför allt barnen - vilket inte bett om något sånt.

Har ringt och pratat med alla två gånger den här helgen och sms:at 8 gånger. Till alla utom T som är den ger mig energi och motiviation att köra på igen.

Öroninflammation ännu en gång. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är nu. Men L har sovit och gnytt i min famn i natt. Jag har stått och sovit som vilken häst som helst, eller inte. Nu sover L skönt i sängen, vi ska till vårdcentralen om en timme. Funderar på själv på att sova en halvtimme men det vore väl bättre att passa på att ladda tvättmaskinen, diskmaskinen och damsuga, har hört att det finns dom som skulle utnyttja en halvtimme till det.

Sen är det 10 dagars pusslande med barnvakter, systerdöttrar  och faster för att få det att funka med jobbet under penicillinkuren. Men på funkar på något konstigt sätt. Men gud vad trist allt känns just nu.

.

Den här morgonen hände det äntligen. Efter att det alltid varit stökigt och stressigt på morgonen var vi alla iväg kl 07.15 (vissa dagar har klockan varit närmare 08.30). Lämna på dagis och skolan i lugn å ro. Säga hej till fröknar, kompisar och småprata med andra föräldrar.

Hoppas att kunna hämta tidigt också och ha en skön stund hemma och göra något tillsammans, hoppas solen håller sig till eftermiddagen.

Det var ett tag sen jag kände mig glad på morgonen. Men idag gjorde jag det. Riktigt skönt.

.