kobben bloggen

T är fortfarande inte redo att umgås med mig. Hon tror fortfarande att vi blir ett par om vi umgås och att jag har starka känslor för henne. Just nu känns för min del att jag behöver henne som människa och vän, inte en partner. Tror faktiskt inte att jag själv är i form för ett förhållande just nu. Mest i form för medmänniskor och där står T högt upp på listan. Med den enkla anledningen att av min närmaste vänner är hon den enda med barn. Den som förstår och kommer med tips och dessutom säger vad jag för fel. Inte bara sitter och fegar som nästanvänner gör.

Sen ska jag vara helt ärlig och säga att GUD VAD JAG SAKNAR HENNE. Är ibland väldigt sorgsen när jag tänker på henne. Vet inte varför, om det är det att det inte är vi eller om det är hennes frånvaro som en riktig vän när jag behöver det som mest. Hon sagt att jag kan ringa när som helst, men jag vill inte störa henne när hon tycker det är jobbigt att umgås.

Vill just nu inget hellre än att få ligga med huvudet i hennes famn och gråta ut alla problemen kring barnen. Sen skulle jag behöva gråta någon annanstans för att T och jag inte är tillsammans.

Det skulle nog lätta lite på trycket som gnager inombords.